ROOM and serve - blogg om inredning

Denna veckas TisdagsTanke är skriven av Ann-Charlotte på bloggen Solåkra:

Jag bodde i Köpenhamn och kom hem från jobbet en dag. Blev förvånad över att kläderna låg utspridda över golvet och att lådorna var utdragna. Så lämnade jag det väl inte när jag gick?, tänkte jag och tittade extra om fönstret var öppet. Fönstret var stängt. Blicken gick mot smutstvättskorgen, allt låg utspritt. Och sakta gick det upp för mig. Det här är ingen tornado. Det är något främmande. En okänd, otäck, onskefull människa. En ovälkommen, oinbjuden, smutsig har rotat runt. Saker fattades.

Datorn med bilder av älskad familj, pengarna jag skulle ha till mynttvätten, musiken och smycken. Borta! Puts väck. Minnen - stulna. Kränkt. Illamående, kräkfärdig, svimfärdig. En objudem okänd har forcerat min dörr, vet allt om mig. Jag vet inget. Ville fly, aldrig komma tillbaka, var äcklad och rädd. Jag hade tappat oskulden och ville bara ha den tillbaka. Mitt hem och min trygghet. Min borg. Det har gått några år.

Nu väntar jag med spänning på att se vår nya ytterdörr. Bakom den lykta dörren sitter jag ifred. Där finns rum för egna tankar och hemligheter, min egen självvalda tid och ibland en skrämmande ensamhet. Dörren är vägen. Knacka på, stig in. Min dörr stänger ute kyla, vind och mörker, den skyddar mot tjyvar och det okända och skrämmande. Jag öppnar porten till friheten och för att söka ett möte. Gå mot utgång! Utgång! Fest! Här flödar värme, ljus och friska fläktar. Här passerar vänner, hjälpen, gemenskapen och förhoppningsvis också den allt för stora soffan. Den är personlig. Den går till mitt hem.

Jag bär nyckeln om min hals i en ring, som en ring. Vrider om och är trygg. Det är vi! Och där ingen nyckel passar, där öppnar tålamodet. Dörren är lycka, kärlek och människans personligheter i bevingade ord. Hör bara:

"Lyckan smyger sig in genom en dörr du inte visste stod öppen" och

"Det finns öppna människor, dom som har dörren på glänt och sen de som redan har stängt"

Jag hoppas att jag är öppen, eller åtminstone har dörren på glänt. Jag tror på mirakel, att "Liten nyckel kan öppna stor dörr". Jag har gått vidare, förlåtit den som stulit och brutit sig in i mitt hem. Fastän det är lättare att stjäla än att förlåta. Det är lättare att förtäras av bitterhet än att älska. Men mitt samvete är rent. Jag har inte valt den lätta utvägen. Mitt hem är min borg, igen!