ROOM and serve - blogg om inredning

Dagens TisdagsTanke kommer ut lite sent pga av smärre problem med blogg-gränssnittet. Christina Olsson som bloggar för Tara är min ärade gäst denna vecka:

Ibland, särskilt när det är fina dagar, då solen skiner och luften är hög, då ramlar ensamheten in och över mig.
Känslan och längtan av att ha någon att luta sig mot, någon att dela det som är min vardag med tar över, väller in och välter omkull mig. Den ensamhet jag lever med varje dag men som jag ändå allra mest ofta trivs bra med, gillar och uppskattar i hög grad men inte när den sväljer mig, när den blottar sig, drar ner allt och visar vad det egentligen handlar om. När den sätter krokben på mig och där på marken kommer jag på, justja, inte gå här och mjukna till. Ensamheten kräver hård hud.

Allt ska pareras och i skallen ska små beslut fattas i en strid ström. Jag ska ta strid, förmana, rätta till, diskutera, uppfostra eller bara låsa in mig. Mina två tonårsdöttrar finns runt mig hela tiden. Så icke är jag ensam. På det sättet.  Är jag själv utan egna funderingar och bekymmer som upptar mer än halva hjärnkapaciteten är det svårt att behålla lugn och logiskt resonemang när vi har våra duster. Är jag i balans, har alla bitar på plats och känner mig nöjd och tillfredsställd med livet är det enkelt att ducka för skyttegravsbeskjutning, resonera logiskt och lugnt, hitta band att lägga på mig själv när barnen går för långt i sin iver att frigöra sig från sin moder.

När det inte finns någon som kommer och lägger en hand på min axel och säger "gå du, jag tar det här" och jag går och tampas med mina egna problem och funderingar, oro inför månadsslutet och hur pengar ska räcka, oro inför allt som hittar plats hos mig blir ensamheten tung. Ibland rinner kraften bort för att ensamhet inte när sig själv, den ger ingen större stimulans i samtal, inte världens bästa sällskap när jag saknar någon som säger "kom och lägg dig här i mitt knä en stund". Allt som egentligen är litet blir stort och allt som är "på egen hand" förvandlas till ökentorr ensamhet. Ensamheten tröstar inte särskilt bra heller när jag är ledsen för att toapappret tog slut precis när det var angeläget att det inte skulle göra det.

Men allra oftast klarar jag mig ändå. Allra oftast och någon gång varenda dag finns lycka i ensamheten bara för att jag inte ser den som en ovän, en ovälkommen gäst, bara för att jag egentligen trivs mer i den än jag inte gör.  När jag kan gå ut på stan utan att någon styr var vi ska gå, när jag kan handla hem det jag själv allra helst vill ha, när jag kan spendera mina pengar så som jag tycker är lämpligt alldeles på egen hand, när jag inte ens behöver ta hänsyn till någon som ligger i samma säng om jag vill läsa hela natten eller gå upp tidigt på morgonen eller äta knäckebröd i sängen.

Jag har vänner som finns runt omkring och kanske jag aldrig varit rikare på det än jag är nu. Jag har vänner som kan lyssna och som kan massera min rygg och till och med vänner där jag kan få ligga i ett knä någon gång. Vänner som fyller upp min tillvaro så den blir komplett, så som jag vill ha den just nu. Vänner som ringer på morgonen och frågar hur jag mår, vänner som säger att dörren är öppen om jag vill. Och varenda dag finns glädjen i flickorna, de som en gång när de blir äldre och vuxna på egen hand kommer att vara mina allra bästa vänner.

Så får jag frågan, alltid, ofta, ständigt, regelbundet: "Har du inte träffat någon än?" Jo men man kan tycka det. Jag har varit singel i 4 år nu. Lite drygt. Men nej, jag vill inte just nu ha en man i min tvättkorg. Möjligen mellan lakanen men ej i min tvättkorg. Jag vill inte ha ytterligare en familj som det ska delas upp med och planeras in för. Jag vill ha min prästost i kylen och jag vill klämma kaviartuben på fel ställe om jag har lust en morgon.